Många säger att Lasse Anrell är så hård som sportexpert när han sågar och kräver saker av idrotts-Sverige eller att Mats Olsson är fruktad och hemsk för att han vräker ur sig det ena kränkande efter det andra när en svensk inte uppfyllt hans krav på succé. 
     Men den enligt mig tuffaste sportexperten har tystnat för gott. 22 februari 2004 tystnade Åke Strömmer. Han avled efter en tids sjukdom i cancer ”endast” 68 år gammal. Här är min hyllning till en radiolegend som för mig hör 80-talet till, bland annat. För det var på 80-talet som Åke lärde mig hur spännande sport egentligen är. Inte personligen förstås utan via friidrotts- och skidreferaten i radio. Han och Lars-Gunnar Björklund. Åke gjorde radioreferat med ett engagemang som fick mig att häpna. Han gjorde det med en kunskap som man imponerades över och med en stor portion humor och glimt.
      Från början var han en kul man som pratade längd i radio och var rolig. Jag pryade i högstadiet i en musikaffär i Sundsvall 1989. Jag tyckte det var ett skitjobb eftersom nästan allt jag fick göra var att sitta och skära kartonger på lagret. Men de hade en radio där vilket gjorde att jag i alla fall kunde höra skid-VM i Lahtis. Mitt mål var att höra Åke Strömmer kommentera tillsammans med sin legendariske parhäst Assar Rönnlund. Istället kommenterade en gång Hasse Johansson tillsammans med skidlegenden Assar. Åke var ”bara” reporter. Givetvis blev jag besviken. Jag ville ju höra Åkes kunskap, humor och unika stil. Men sen följde jag längdsäsongen hela 1989 i radio, damer som herrar, och följde och spelade till och med in lopp på band.
      I början av 90-talet så upptäckte jag en helt ny sida av Åke Strömmer. Han läste sina krönikor om idrott varje måndag vid 8-tiden på kvällen i Radiosporten. Och han var hård. Men han var inte hård för att visa sig ball och tuff och visa upp hur häftig man är när man kan hitta på så elaka saker som möjligt till ett lag (nämnde jag Mats Olsson, nej det tror jag inte…). Han var hård och tuff för att han sa sanningen, vågade vara naturlig och säga sånt som ingen annan sa i medierna. Han skällde ut de högsta hönsen i idrottsledningarna, han tog parti för skidsporten i ur och skur och han stod på idrottarnas sida. Som när han kallade styrelsen för Riksidrottsförbundet för ”cementhäckar” och sa att de inte var villiga släppa in ungt folk.. Eller när han vräkte ur sin ilska över de engelska fotbollshulliganerna under fotbolls-EM i Sverige 1992. Eller när han, tvärtemot alla andra populistiska krönikörer i medierna, sågade idén om att ge Martin Dahlin Bragdguldet 1993 för VM-kvalet och propagerade rakt för Torgny Mogren efter hans VM-guld på 5-milen på Falu-VM. Åke Strömmer tog parti mot den allt mer kommersialistiska idrotten och värnade om idrottarnas intressen och de små idrottsföreningarna. Självklart var dessa 5 minuter på måndagkvällarna då Åke Strömmer hade sin krönika i radion den kvällens höjdpunkt. Jag skäms inte att säga att Åke Strömmers krönikor har varit stor inspiration och förebild för mina egna krönikor, mina "Spaningar".
      Humor hade han också. Inte minst så visade han det som revykompositör runt om i Sverige. Men även inom idrotten. Han sa om en australiensare med väldigt färgglad skiddräkt, på skid-VM i Val Di Fiemme 1990:
”Och nyss startade en sån där explosion i en Beckersaffär, en australiensare vid namn…”
För att inte tala om hans 200 %-iga engagemang när det gick bra för Sverige. Vem har glömt klassikern när Patrik Sjöberg tar världsrekordet på Stockholmsstadion 1987?
”Och upp…OCH KLARRRRARRRR!!!!!!!! KLARRRRRRARRRR!!!!!! SLÅÅÅÅR VÄRLDSREKORD I HÖJDHOOOPP! KLARRRARRRR 2,42!!!”
När jag hörde det referatet första gången trodde jag han höll på att spränga ljuvallen.
Och när han blev riktigt exalterad så pratade han så fort att man ibland fick spela in på band och höra referatet ett par tre gånger för att höra vad han egentligen sa.
      Men han hade även engagemang när det gick dåligt också. Som vid OS i Lillehammer 1992, på stafetten när Christer Majbäck hade gått in i väggen. De normala krönikörerna hade totalsågat Majbäck längst fotknölarna. När Majbäck i Radiosporten, framför Strömmers mikrofon, grät och hade skuldkänslor för att han, som Majbäck sa, hade ”sabbat för de andra i laget” så tröstade Strömmer den bedrövade Majbäck och sa rätt ut i etern hjälpande att det inte var nån som var sur på honom och att väggen finns där för alla.
     Jag är övertygad om att dagens sportreportrar gör sitt bästa i radio. Men det finns ingen som ens kommer i närheten av den personlighet och färgstarkhet som Åke Strömmer hade. Möjligen Lasse Granqvist. Men han skriver inga krönikor. Och Albert Svanberg på SVT, men han refererar inte utan skriver bara bra krönikor.
      Min hatt är av för Åke Strömmer och kanske fäller jag en tår för min idol. Jag instämmer med Lars-Gunnar Björklunds ord i Radiosporten samma kväll som han dog, att Åke sitter på en bänk nånstans och ljuger med Sven Jerring och Lennart Hyland, två andra legender av samma klass.
     Åke gav liv och rörelse åt mina sportupplevelser och mitt sportintresse på 80- och 90-talet.
Vila i frid, Åke, och tack.